Omvärldsanalys
Mattias Frumerie,
chefsförhandlare klimatfrågor
Mattias Frumerie är Sveriges chefsförhandlare för klimatfrågor och arbetar på Miljödepartementet. Han leder den svenska delegationen till de internationella klimatförhandlingarna i FN:s regi och företräder därför Sverige även i de EU-sammanhang som arbetar fram EU:s positioner inför FN-förhandlingarna.
Vad är din slutsats av 2020 utifrån klimatarbetet?
I all denna misär som vi har genomlevt och lever i kring pandemin så skulle jag ändå säga att vi går ur 2020 med en hoppfull ansats för klimatet inför 2021. Det är både i ljuset av de åtaganden som vi har sett gällande klimatneutralitet, men även ett stort engagemang som kan snabba på och leda omställningen.

Detta engagemang från både näringslivet och civilsamhället och framförallt ungdomar är väldigt viktigt, det senare blir som en blåslampa för att kunna driva på klimatarbetet. Det ger hopp för att arbetet ska gå framåt. Samtidigt ser vi att trots att flera länder har satt mål för klimatneutralitet 2050 eller 2060, så finns det fortsatt oklarheter gällande hur dessa mål ska uppnås.

Vad betyder det mer konkret?
Med nuvarande politik är vi på väg till en uppvärmning på 2,5 kanske 3 grader. Även om vi har satt långsiktiga mål måste fler länder göra mer gällande de kortsiktiga målen och de åtgärder som måste vidtas nu för att vi ska kunna halvera utsläppen till 2030. Vi har 10 år på oss att genomföra Agenda 2030 och kan vi kombinera de 17 målen med att halvera utsläppen, så har vi en stor möjlighet att komma in på en hållbar väg. Men för att detta ska vara möjligt är det viktigt att åtgärderna tas nu och att länder som Brasilien, Indonesien, Ryssland och Indien blir mer ambitiösa i klimatarbetet.

Det har varit ett stort fokus på pandemibekämpning vilket har krävt stora resurser, både i tid och pengar. Har det stoppat klimatarbetet?
Hela världen har med rätta fokuserat på pandemin och vi kommer behöva göra det fortsatt också. Jag upplever dock att vi i klimatarbetet, på både europeisk nivå och global nivå, har arbetat på med hög intensitet. Vi har gjort det för att kunna upprätthålla den dialog som vi har med varandra för att kunna säkra vår höga ambition med klimatarbetet. Vi har också hittat nya konstellationer och sätt för att uppmuntra varandra, till att bli mer ambitiösa samtidigt som vi även ser företag som tar ambitiösa mål. I december 2020 arrangerade till exempel britterna ett möte för alla världens länder. Men endast de länder som kunde uppvisa att de hade gjort något gällande klimatet fick komma på mötet. Det slutade med att 75 stats- och regeringschefer deltog, inklusive Sverige. Bland länderna som inte höll måttet och därmed inte fick vara med fanns länder som Australien och Brasilien. På mötet deltog även stora företag som visade på hur de arbetade med klimatfrågan i sin organisation. Pandemin har absolut varit i fokus men klimatarbetet har också gått framåt.

Det finns en diskussion kring att när vi ska återuppbygga efter pandemin, är det bättre att göra det klimatsmart. Har det märkts i de stödpaket som betalats ut?
IMF har räknat ut att drygt 12 000 miljarder dollar har investerats i finanspolitiska åtgärder mot pandemin. Mycket av det har gått till insatser som olika typer av sysselsättningsstöd, men vi ser även att det gått till investeringar som snabbar på omställningen. Det finns till exempel gröna kreditgarantier i den svenska budgeten för nästa år och motsvarande finns i andra länder, så att man kopplar villkor till stödpaketen på olika sätt. Och i både Sverige och Frankrike har man i vissa fall satt som villkor att sänka utsläppen för att få stödpaketen. I Kanada måste bolag redovisa sina klimatrisker för att få möjlighet att få stödpaket. Det finns många som kopplar stödpaketen till klimatarbete men vi kommer att behöva göra mer, inte minst G20-länderna.

Hur har utvecklingen i utvecklingsländerna varit 2020?
Många lyfter skuldfrågan, det vill säga att de finanspolitiska åtgärder som vidtas leder till en ökad skuldsättning. I Sverige har vi utrymme för det, men flera utvecklingsländer har inte lika gynnsamma förutsättningar. Frågan blir då vad det leder till när vi kommer ur krisen, det vill säga hur kommer de ländernas statsfinanser se ut och vad har de för förutsättningar att bedriva ett effektivt klimatarbete när det finanspolitiska läget har försämrats. Jag tror att vi kommer behöva ägna tid åt detta, inte bara 2021 utan även under åren framöver. Från ett klimatperspektiv blir det än viktigare att säkra att klimat är integrerat i nationella budget- och planeringsprocesser.

Brådskan i klimatarbetet kan också ge en skjuts till utvecklingsarbetet och Agenda 2030 generellt. Utvecklingsländer kan använda brådskan i klimatarbetet som hävstång för att genomföra reformer inom flera olika områden, till exempel införa ett pris på utsläpp kopplat till kol, hitta modeller för en grönare infrastruktur som kopplar till biologisk mångfald, hälsa, luftkvalitet och så vidare. Detta skulle kunna göra att länder går ur krisen starkare och det skulle kunna innebära att man kan genomföra Agenda 2030 och Parisavtalet på ett mer samstämmigt sätt och se helheten på ett sätt som vi kanske inte var lika rustade för tidigare. Pandemin har visat på en sårbarhet i många länder och samhällen i hela världen.

Har vi orken att hålla flera olika frågor igång samtidigt?
Det har varit glädjande att se att begreppet ”Grön återhämtning” har etablerats relativt snabbt under 2020 och att det finns en relativ samsyn om att det är den vägen vi ska försöka gå. Samtidigt är det så att när man tittar på den statistik som finns gällande stödpaketen så är det väldigt mycket som fortfarande går till fossila verksamheter. Så det finns absolut ett arbete kvar att göra för att världens länder ska kunna hjälpa varandra att hitta den rätta policymixen som gör att man faktiskt använder möjligheten som dessa investeringar ger.

Vilket ansvar har privata aktörer och utvecklingsfinansiärer som Swedfund?
Privata investerare och företag har ett ansvar, men det är minst lika viktigt att länderna själva tar ett ansvar att säkra att det finns ett investeringsklimat som gör det intressant och relevant för privata investerare att investera i länderna. Privata investerare har också en viktig roll i att medvetandegöra vad de behöver ha på plats för att deras investeringar ska kunna realiseras. Då blir frågor som investeringsklimat och villkor aktuella och där tror jag att en aktör som Swedfund har en jätteviktig roll för att uppmärksamma de behov som finns och hur man ska kunna mötas mellan privata investerare för att säkra att de villkoren uppfylls. Det kan gälla både investeringar från andra länder, men även inom länderna som gör att man har en nationell resursmobiliseringsprocess som gör att investeringar blir av.
ladda ner pdf
och läs mer
Uppåtknapp